Alexandra

Idag har jag haft en helt fantastik bra eftermiddag och kväll på jobbet, vissa kollegor är lite, lite bättre. Jag var bara tvungen att säga det för femtioelfte gången. Att arbeta med en bra vän som ger så mycket energi, istället för att ta, är ovärderligt. Alla borde ha minst en sån bra kollega! 

Jag har bokstavligt talat nästan jobbat konstant sen jag kom hem från London. 10 dagar i rad och jag känner mig lite sliten tack vare tentaskrivande parallellt vid sidan om. Ja det går ju om man vill. Antal nätter jag sovit hemma i min egen säng är lätträknade, en. Nu väntar natt nummer två och en ny arbetsvecka. Tur att man älskar det man gör, trots att sömnen blir lite (väldigt) lidande och rubbad. Idag har jag åtminstone haft en ledig eftermiddag och hunnit med lite shopping, storhandling och tvätt, ja sånt man inte hinner med annars.

Jag inser att det låter som om jag har universums tråkigaste liv just nu, haha, men det har jag inte. Verkligen inte. Många motgångar men däremellan rullar det på. Vissa saker håller på att bryta ner mig fullständigt mentalt, medan andra drar upp mig, peppar mig och får mig att fortsätta.

Vissa känslor är lite bättre än andra. Just nu toppar den här min lista:

Lugnet och välbefinnandet som infinner sig i kroppen när man vet att det bara är 12h kvar till dess att man befinner sig i London. 

Den här veckan har varit upp och ner, bokstavligt talat, på alla emotionella plan.

Något som skulle vara en lugn arbetsvecka resulterade i 55-ish timmar på jobbet. I måndags blev jag introducerad på mitt nya arbete, vilket känns både givande och utmanande. Har hoppat in och arbetat flera extra pass på mitt vanliga ställe utöver dem som var bokade, styrt upp, fixat, rett ut, ordnat. Nu när man börjar bli gammal i gemet och har jobbat mellan 50-120% sen början på året har man stenkoll på alla detaljer. Man är inte, och har aldrig varit heller för den delen, någon vikarie som kommer in och arbetar ett pass här och där enbart för pengarna. Man är en i teamet, man arbetar för att göra skillnad, man är en ordinarie personal. Tryggt för brukarna, anhöriga, mig. En trygghet som resulterar i att man trivs och växer/utvecklas i sin yrkesroll och utför ett ännu bättre arbete. Den här veckan har vi nog alla känt en större kärlek och passion till jobbet jämfört med tidigare, jag skulle kunna offra precis vad som helst för de här människorna.

Jag vet att jag talar i tungor, men att berätta vore tjänstefel.

När allt rasar.

I fredags insåg jag att jag har glömt bort att leva, på riktigt, de senaste veckorna. Att få sependera en hel kväll tillsammans med Jesper, Måns, Christoffer och Mikaela på Villevalla kändes som en boost för själen, big times. Igår kväll var jag på en biodejt och idag har jag och Christoffer promenerat runt hela stan, precis som vi brukar när vi har umgåtts för lite och har för mycket att berätta om. Summa sumarum: precis lagom lugn helg. 

Idag ligger jag nerbäddad hemma och är sjuk. Jag tänker inte gå utanför dörren och jag tänker inte göra mer än nödvändigt, jag har inte ens förflyttat mig ur sängen än. Förra veckans 7-dagarsjobb, med ett par dubbla pass, 3 nätter/jourer och hela helgen har satt sina spår så här i förkylningstider. Kan nästan tycka att det är skönt med en sjukdag idag, om man får tycka det? Jag har liksom bestämt mig för att det är okej att vila upp sig idag. 

Det har hänt en del de senaste veckorna, eller hänt och hänt, jag har fattat en del medvetna och genomtänkta beslut. Man behöver inte alla gånger go with the flow och göra det som "anses vara bäst". Jag läser inte längre psykologi på C-nivå, jag har valt att ta en paus. Jag skjuter på allt vad examen heter ett år, minst. Man kommer till en punkt då man helt enkelt inte orkar mer, av olika anledningar. Jag är så nöjd med mitt val och känner mig harmoninsk och tillfreds med situationen. Ångrar mig inte en sekund.

Så vad gör jag nu då? Ja det kan man ju fråga sig. Jag läser distans (psykiatri, socialrätt och konflikthantering) och kan jobba precis när jag vill utan att någonting krockar. Hur bra? I september jobbar jag med gott samvete 75-100%. Jag kan gå till jobbet och göra det jag älskar allra mest utan att känna att jag behöver vara på hundra platser samtidigt och stressa sönder mig. Jag har blivit "headhuntad" (om man nu kan kalla det för det), uppringd av två olika chefer och erbjuden att börja jobba på fler ställen. "Ja vi har ju hört så gott om dig och vill ha dig i vår verksamhet!". Egoboost som heter duga, mitt vårdarhjärta slår några extra slag. Att få ett kvitto på att man gör ett bra jobb, att ens namn cirkulerar och klingar positivt i runt om i verksamheten (och bland cheferna), är det bästa betyg man kan få. Lycka! 

Jobbvecka! 7 dagars jobb varav ett dubbelpass idag. Har precis varit och tagit ut mig ordentligt på gymmet, ätit lunch och pluggat lite. Känner mig hur stark som helst idag, häftig känsla. Kroppen börjar komma in i träningsrutinerna igen och glädjen för att faktiskt ta sig iväg och svettas ett pass börjar komma tillbaka. Äntligen! Nähä, dags att cykla tillbaka till mitt kära arbete. 

Så himla skön helg. Jobbade i fredags på "mitt andra jobb" (svårt det där med benämningen, inte mitt "vanliga" ställe i vilket fall som helst), ett spännande jobbpass vilket innefattade en hyrbil och en tripp till Skavsta. Slutade vid 23:30, skyndade mig hem, bytte kläder och mötte upp vännerna på stan och sen ramlade vi i säng vid 04-snåret. Perfekt kväll! Har mest hängt med Christoffer lördag-söndag och gjort ingenting. Så värt! 

Veckan har verkligen gått fort. Har hunnit med ett par träningspass, några jobbpass, hänga med vännerna och se Hoffmaestro i Cloetta Center (andra gången på lite drygt två månader, de är så grymma live!). Londonresan är bokad och ingen är gladare än jag. Ih!

Dagens datum kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Idag är det tre år sedan jag flyttade till London. Tre fullspäckade år - nya erfarenheter och människor, så många val, vägar och insikter om livet. Men framför allt, en personlig resa utan dess like. Jag ångrar absolut INGENTING och, det bästa av allt, idag är jag så pass mycket tryggare i mig själv än vad jag var för ett par år sedan. Jag står för mina val/beslut och vågar gå min egen väg utan att lägga vikt vid vad alla andra tycker och tänker, jag kan vara ärlig mot mig själv och klappa mig på axeln och säga "bra jobbat Alex, det där gjorde du bra" och vara stolt över mig själv. På riktigt.

Och ja, London är fortfarande London och det är bara en tidsfråga innan vi ses igen. 

Måndag morgon. Vaknar och inser att det regnar. Jag-som-skulle-träna. Somnar om, som så många gånger tidigare. Vaknar av ett reseförslag från bästa vän. Drar igång kaffebryggaren, äter frukost i sängen till peppmusik och datorn i högsta hugg. Måndagsångesten är som bortblåst. Den här veckan kan nog bli en bra vecka, jag känner på mig det. Kickar igång veckan med jobb i eftermiddag och kväll, som jag har längtat! 

Varje höst känner jag alltid för förändring, allt från smått till stort. I år känns behovet extra stort, av någon anledning. Så stort att jag och Maria satt på EH tidigare idag och skrev listor, haha. Ja ni hör ju. Kände oss som 10 igen, inte alls som 22 respektive 29 år. Att förnya garderoben, färga håret och ta tag i träningen är ständigt akutella punkter som ska tas tag i och genomföras, men i höst ligger dock fokus på något helt annat. Livet är så mycket mer än ytliga ting.

Idag har varit en riktigt bra tisdag. Några jobbtimmar imorse, halvdag på universitetet och en eftermiddag tillsammans med min fina älskade vän sedan 15 år tillbaka, Ida. Löningstisdag för oss kommunalt anställda, mannen är tillbaka i stan efter en sommar på hemmaplan och jag tror att jag under dagens träningspass fick ordning på alla tankar och nu har fattat ett beslut angående hösten. Förhoppningsvis kommer det lösa sig både jobb- och pluggmässigt, med en stor portion vilja och jäklar anamma ska det gå. Det kan bli en kämpig men fin hösttermin. Man måste våga chansa och bara lyssna på sig själv i slutändan, det är det enda som räknas. Skita i vad alla anser och tror är bäst och gå sin egen väg. Alla gånger. 

HERRE GUD vad tiden springer iväg. På gott och på ont. Jag vandar runt på universitetet, precis som vanligt. Inget konstigt alls. Psykologin (c-nivå) har dragit igång med dunder och brak, fullt ös medvetslös. Ett grupparbete, en 45 min-presentation och en individuell uppgift ska in om några dagar. Men just nu är det många tankar som snurrar i huvudet angående hösten och den kommande tiden. Många beslut och alternativ. Vi får se vad som händer och sker. 

Jag saknar att jobba! Har arbetat ett pass denna vecka, en kväll-natt-morgon, och jag håller på att gå i taket av rastlöshet. Saknar det så in i norden! Vi hade dock personalmöte i onsdags, att få träffa chefer, kollegor, vänner och känna sig delaktig i verksamheten är guld värt. Att få höra att man är uppskattad, omtyckt och gör ett bra arbete resulterar i en riktig egoboost, varenda gång. 

I helgen ska jag lämna stan och förflytta mig till Västkusten. Umgås med familj, vänner och släkt. Bara komma bort och träffa dem man tycker bäst om. Underbart!

Sommarschemat är kastat, imorgon befinner jag mig på universitetet igen. Det känns som om det var igår jag checkade in på jobbet och spenderade hela midsommar där tillsammans med min kollega Tom. Sommaren har varit riktigt, riktigt bra. På alla sätt och vis. Långa jobbdagar, fina vänner, roliga utekvällar, en underbar tripp till Edinburgh, ett par vändor till Sthlm, sol och bad. Känns dumt att klaga. Imorgon: back to reality. Jag jublar inte av lycka och glädje, men någon ångest finns å andra sidan inte heller. Skönt!

Imorse uppriktigt frös jag när jag cyklade till jobbet, mitten på augusti och jag önskade nästam att jag hade både mössa och vantar. Kan hända att jag är lite frusen, men jag mötte x antal påpälsade cykliser längs vägen. Höst?Jobbade fram till lunch och sen har jag gjort absolut i n g e n t i n g. Sovit och ätit, massor. Tränat lite. Kroppen strejkar. Väcktes av min gulliga kollega som ringde, "nu fan ska vi se till att fixa hösten, imorgon planerar vi". Vi kommer inte få jobba tillsammans, men vi är ändå ett team. Vi alla är ett team. Jag skulle kunna jobba där till den dag jag dör. Imorse möttes jag av öppna armar och en glad tjej som gav mig en bamsekram (vilket jag iofs får varje dag vi ses), "heeej gumman, jag har faktiskt saknat dig!". Observera att jag bara varit ledig två dagar. Finaste.