Alexandra

Idag är jag värd en Ben & Jerrys. En lång, lång dag med dubbelpass, småsjuk med feber och ont i hela kroppen. Nu låter jag deppig, det är jag inte, bara trött på att vara sjuk. 

Idag har jag varit på utbildning via jobbet. En utbildning i ett nytt dataprogram som ska behandla all dokumentering, dvs dag- och journalanteckningar, vård- och genomförandeplaner, minnesanteckningar/att-göra-saker samt kontakt med ssk och andra insatser. Ganska lärorikt och intressant, inte så svårt men man får helt klart tänka till och tänka om. LSS, SoL, HSL, PSL osv har vi koll på eftersom man erbetar utefter dessa varje dag, likaså dokumentering. Den största utmaningen ligger i att förstå sig på det nya upplägget, tankesättet och programmet. 

Men, det jag funderade på var inte själva utbildningen och dess innehåll i sig, utan hur himla svårt vissa människor har för att tänka om och frångå gamla rutiner och inlärda vanor. Att våga tänka på ett nytt sätt och ta till sig nya förädrade förhållnings- och arbetssätt. "Det här kommer aldrig gå", "jag fattar inte", "det kommer bli katastrof", "varför kan vi inte ha kvar det gamla systemet?", "hur ska vi hinna med allt det här?", "tänk om jag inte klarar kunskapstestet och inte blir behörig?". Några uttalanden i gruppen. Jag klarade slutprovet på första försöket, fick alla rätt och var klar först av alla. Vissa satt 20 gånger så lång tid och kämpade gång på gång. Varför? INSTÄLLNINGEN. "Jag kan inte, jag vill inte, jag tänker inte förändra mitt tankesätt". Boven i dramat. Våga tro på dig själv, var öppen för förändring, prova, våga göra fel. Det är lätt att sitta och säga, men när man väl kommit underfull med hur man tänker är det lätt att kartlägga negativa tankemönster, bryta dessa och programmera om våra inlära scheman. Människan är världsbäst att ta till "katastroftänkandet", dra sig tillbaka, hålla kvar vid det gamla, inte våga kliva ur sin comfort zone. Vi behöver träna.

Förändring är inte farligt, det är lärorikt. 

Veckan kunde faktiskt inte börjat bättre. Idag är en bra dag. Vissa dagar är okej och man överlever, vissa är bra, väldigt bra, och man vet egentligen inte varför. Allt klaffar. 

Att vakna upp efter många timmars sömn - utvilad, på bra humör, ringa några jobbiga samtal man skjutit upp (som visade sig inte alls vara farliga), beta av plugg och för första gången på månader och år INTE HA NÅGON HUVUDVÄRK WHAT SO EVER! Svårt att beskriva känslan, men att kunna tänka, fokusera, se klart utan flimmer och faktiskt känna att man mår bra och hänger med är helt fantastiskt. Jag har slutat prata om hur jag mår, men det senaste året, speciellt den här hösten, har varit helt förjävligt.  

Att sedan bli inbeordrad på jobbet, dvs gå in och jobba ett roligt pass (klockren dag med massor av glada leenden och allt bara flyter på) delvis tillsammans med Tom, samtidigt som man har 100% kvalificerad övertid, kändes som the cherry on top of the cake. Vi har försökt planera framtiden, peppat varandra och haft en jäkligt givande dag. 

Det känns t o m okej att komma hem från jobbet vid 22-tiden och veta att klockan ringer 05 igen. 

Ribban för veckan ligger högt. Ha!

Förra veckan hann jag nog med allt och lite till. Skönt med såna veckor, man känner sig liksom nöjd när man checkar ut på söndagskvällen. Jobb i vanlig ordning, pluggpluggplugg, tandläkaren, lunch med kollega, en bättre utekväll med vänner som temporärt varit tillbaka i stan, myskvällar.

Insåg precis att det som brukar vara en av de längsta månaderna bara har swischat förbi. 22 november! Insane. Men det kanske är ett resultat av att jag har fyllt min tid med meningsfulla aktiviteter, vem vet? Jag har i vilket fall som helst inte suttit och rullat tummarna och väntat på att månaden ska gå. 

Jag har jobbat hela veckan och pluggat som en galning. Ligger ej i fas. Men vad gör det om hundra år? Inte ett skit. Igår spenderade jag dagen på US, jobbrelaterat. Har varit där en hel del det senaste halvåret och sett både det ena och det andra. Att få jobba de pass då det krävs lite extra kompetens är utmanande och framförallt spännande. Igår gick jag runt i en en vit rock och grönt skyddsnät på huvudet, att vara med bakom kulisserna, inte som patient utan som vårdare aka wannabe ssk, och faktiskt hjälpa till är lite av en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Tredje gången gillt. Att vara med i alla moment innan och efter en operation är galet intressant, att vara med under narkosen och söva en person är en erfarenhet i sig. Man kanske skulle sadla om, ändå. Drömmen om läkare finns fortfarande kvar!

Idag skulle jag egentligen jobbat, men eftersom man är anställd i en av de mest inkompetenta kommunerna i Sverige så blev utfallet ett helt annat. Blir så trött. Jag älskar mitt/mina jobb, de kämpar för att jag ska bli bokad på hos just dem då jag seglat upp som "huvudvikarie". Finns inget att klaga på. Men när externa enheter har en helt annan vision och tror sig veta vad som är bäst för respektive arbetsplats och tillsätter "fel" personal får man le, bita ihop, bli förbannad inombords och försöka njuta en av ledig dag. Va fan. 

Hetsplugga, det är min melodi. 

Ledig helg, första helt lediga helgen sen någon månad tillbaka. Men jag klagar inte, att jobba helg är något av det bästa som finns, det är ju trots allt helg på jobbet också. Men nu känns det välbehövligt med två dagar off. Känner att jag behöver det. Åkte hem från jobbet tidigare igår då jag inte mådde så bra, nyss hällde jag juice i yoghurten och tappade min favoritögonskugga i golvet. Bra där. Har haft lite väl många bollar i luften (i kombination med för långa jobbpass) de senaste veckorna och bortprioriterat mig själv, vilket märks av ganska så tydligt så fort man är ledig. Man lägger ner sin själ i andra och glömmer bort att ha sig själv som prio ett. 

Att åka hem från jobbet och känna sig glad och fylld av positiv energi är fantastiskt skönt. Ikväll har jag jobbat på mitt gamla vanliga kära ställe, har flängt runt på mina andra arbetsplatser de senaste dagarna/veckorna och varken vetat ut eller in. Lite för mycket jobb, no life och en kropp som strejkar. Det är något visst att komma tillbaka till min trygga utgångspunkt, arbetsplatsen där allt en gång startade, och jobba en bra kväll med Tom. Bästa. Man vet vart man har varandra och litar till 100% på sin kollega och vän, man har väl inarbetade och beprövade arbetsmetoder som fungerar (plus bra strategier för problemlösning) och man har så kul, så jäkla förbannat jäkla kul. Man kan läsa av, ligga steget före, känna sig bekväm och vara säker på att man gör ett bra jobb. Känslan av att göra ett bra jobb är en av de bästa känslorna i världen, just nu. Det är den känslan som får mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta kämpa på dag ut och dag in. Idag åkte jag hem med ett leende och en varm känsla inombords. 

Häromdagen kramade jag hejdå till Bea och Jimmy innan de begav sig mot flygplatsen för att påbörja deras livs resa. En enkelbiljett ut i världen, spända, förväntansfulla, lyckliga. Jag är så glad att de gör den här resan, en resa som jag inte hunnit göra än men så gärna vill genomföra. När jag satt på lillebrors säng häromdagen, han packade sin ryggsäck och jag hjälpte till att checkada av listan, kände jag hur stolt jag var över honom, stolt som en tupp. De har förberett, planerat och längtat i 1,5 år. Tagit dykarcert, köpt fuktionella prylar och fixat med vaccinationer och visum hit och dit. I mina ögon är han fortfarande 10 år, men han har vuxit upp till en ung klok man. 

Märklig känsla att säga hejdå. För några år sedan var det jag som gav mig iväg och lämnade familjen här hemma, efter några händelserika år är det nu hans tur. Varken blogg eller instagram har de kommit igång med (hallå!!) men jag fick tidigare idag reda på att de befinner sig på Hikkaduwa Beach (Sri Lanka). Gjorde en snabb googling och efter 5 bilder dog jag av avundsjuka, haha. Tanken var nämligen från början att jag skulle hänga med under resans första del... Har alltid velat åka till just Sri Lanka. Men nu håller jag tummarna för en semester någonstans i världen under första halvan av nästa år istället! Hoppas att mitt liv och tillvaro är lite lugnare då. 

Det blev inget dubbelt jobbpass, det blev ett tredubbelt med någon form av delad tur (vilket vi inte ens har, egentligen). Ja ni hör ju, det går inte att planera. Alla sliter och drar i en. På gott och på ont, mest gott! 

Hade en fin och givande eftermiddag/kväll igår, att jobba med ungdomar i sin egen ålder en riktig utmaning, man är på samma nivå, fast ändå inte. Man vill bli vänner men relationen är personal - brukare och jag är där för att stötta, motivera och hjälpa dem på traven att övervinna sina psykosociala problem och underlätta vardagen. Man får vara personlig men inte privat. Gränsen är hårfin.

Cyklade sedan via min gamla vanliga fina älskade arbetsplats för att ta en kvällsfika med Tom som jobbade jouren. Jag hade en timme att slå ihjäl och varför inte spendera den över en fika med en vän? Vi lyckas alltid gå om varandra och hinner aldrig ses nuförtiden. Muffins, juleskum och kaffe är vår melodi. Trevligt, trevligt. Bättre kollega är svårt att ha. 

Sedan vidare till nästa ställe för att jobba jouren. Är det kris så är det. Har inte varit där på ett tag, skönt att känna sig uppskattad när man väl kommer tillbaka. Gick av passet nu vid 11:30 och ska tillbaka dit vid 16 för att jobba till 22. Ett himla farandes. Men vad gör det?

Nu: storhandling på ICA Maxi. 

Dagarna rullar på ett härligt tempo. Sova - äta - jobba - plugga - träna - dö. Lite så är det. Men jag älskar det. Förutom att jag konstat går och bär på något form av virus och har feber var och varannan dag, värdelöst. Därav "dö". Nu laddar jag upp med taco-lunch inför ett dubbelt jobbpass och försöker åter igen planera om min vecka, haha. Hopplöst, men det har sin charm. 

Livsfilosofi á la Erik och mig. Shit happens, motgångar är bra, inget kommer gratis. Kämpa.