Hej mitt vinterland.

 

Vaknade upp till ett vitt Linköping idag. Jag har tänt ljus, fixat frukost, bryggt kaffe och ska sätta mig och titta på julkalendern nu. Sovmorgon! Igår var jag hemma en sväng och bakade inför jul tillsammans med mamma o F, bland annat knäck och pepparkakor. Vi bakade även en del förra helgen. Vi kommer inte att fira jul tillsammans i år, men jag tycker nästan att alla förberedelser är mysigare! Julafton är alltid julafton, men just nu är jag inne i ett mellanskede i livet då jag känner att julen inte är av lika stor vikt som tidigare. Jag kan tänka mig att julkänslan kommer tillbaka den dag man har någon att dela den med, eller om man någon gång i framtiden skulle skaffa barn. Familjen är på helt olika håll i år, allt från England till Frankrike till Thailand, jag ska jobba en del, jag ska packa ihop mitt liv ännu en gång och förbereda flytt och samtidigt skriva två hemtentor. Kontentan av det hela är att jag passar på att njuta hela december istället, juldagarna svischar förbi i världens fart. Nästa år, ja nästa år minsann ska livet banne mig se lite annorlunda ut. Det vet jag att det kommer att göra. 

Försöker mentalt ladda om för en jobbhelg. Jag har inget emot att jobba helg, ifall det är på "rätt" ställe. Annars blir det lätt lite för mentalt utmattande, trots att det är kul. Ska jobba dag/kväll på samma ställe fre-lör-sön, men hoppa in jobba natten/jouren fre-lör (inatt) på mitt vanliga ställe. Ett himla farande och för lite vila. Men jag tror att det är det här som kallas flexibilitet? När andra är oflexibla får man offra sig.

Guldkorn.

Saker som förgyller tillvaron just nu:

Sms från en oväntad person - hjärtstillestånd och glädjerus delux. 
Pepparkakor, lussebullar och glögg. 
Interna skämt på jobbet. 
Spontana utekvällar mitt i veckan med vänner. 
Varma kramar. 


Workaholic.

 


Det är tur att man har en telefon, annars skulle jag aldrig hålla koll på vilken dag det är. Det är lite som när man var jätteliten och helt ledig under somrarna, då man hann glömma vilken dag det eftersom det egentligen inte spelade någon roll. Samma sak nu, fast raka motsatsen. Man är så fullbokad, uppe i varv och på språng hela tiden att det kan lika gärna vara måndag eller fredag, shit the same. Bollen är i rullning och den rullar fort som tusan. Det gäller att spela spelet när man kan, satsa korten rätt och fokusera framåt. Ingenting serveras på en silverfat och man måste ligga steget före precis hela tiden och rädda sitt eget skinn, tänka på sitt eget bästa och visa framfötterna. Jag både hatar och älskar det. Det är mycket nu och framtiden känns osäker.

Som det ser ut i dagsläget flänger jag runt på fyra ganska olika arbetsplatser, jobbar mer på vissa och mindre på andra. Vissa dagar är helt fantastiska, vissa vill man bara gräva ner sig och säga upp sig. Idag var en dålig dag som avslutades bättre än bäst. Ikväll har vi haft adventsfest på mitt underbara jobb (stället som jag varit på sen dag 1 och har som utgångsbas, alla gånger no matter what). Alla brukare, anhöriga, all personal och chefen samlade. Mysig kväll! Trevligt att träffa alla, äta gott, umgås och blicka tillbaka på året som gått. Kände mig stolt som en tupp när den ihopklippta filmen från året spelades upp. Fina, fina människor. Tanken på att jag en vacker dag kanske måste ge upp det här skrämmer livet ur mig, jag skulle kunna jobba där resten av mitt liv. Idag kände jag mig lyckligt lottad och passade på att njuta lite extra. Det var sista gången vi alla i personalgruppen var samlade, sista gången. 


B&J.

Idag är jag värd en Ben & Jerrys. En lång, lång dag med dubbelpass, småsjuk med feber och ont i hela kroppen. Nu låter jag deppig, det är jag inte, bara trött på att vara sjuk. 

131127

Idag har jag varit på utbildning via jobbet. En utbildning i ett nytt dataprogram som ska behandla all dokumentering, dvs dag- och journalanteckningar, vård- och genomförandeplaner, minnesanteckningar/att-göra-saker samt kontakt med ssk och andra insatser. Ganska lärorikt och intressant, inte så svårt men man får helt klart tänka till och tänka om. LSS, SoL, HSL, PSL osv har vi koll på eftersom man erbetar utefter dessa varje dag, likaså dokumentering. Den största utmaningen ligger i att förstå sig på det nya upplägget, tankesättet och programmet. 

Men, det jag funderade på var inte själva utbildningen och dess innehåll i sig, utan hur himla svårt vissa människor har för att tänka om och frångå gamla rutiner och inlärda vanor. Att våga tänka på ett nytt sätt och ta till sig nya förädrade förhållnings- och arbetssätt. "Det här kommer aldrig gå", "jag fattar inte", "det kommer bli katastrof", "varför kan vi inte ha kvar det gamla systemet?", "hur ska vi hinna med allt det här?", "tänk om jag inte klarar kunskapstestet och inte blir behörig?". Några uttalanden i gruppen. Jag klarade slutprovet på första försöket, fick alla rätt och var klar först av alla. Vissa satt 20 gånger så lång tid och kämpade gång på gång. Varför? INSTÄLLNINGEN. "Jag kan inte, jag vill inte, jag tänker inte förändra mitt tankesätt". Boven i dramat. Våga tro på dig själv, var öppen för förändring, prova, våga göra fel. Det är lätt att sitta och säga, men när man väl kommit underfull med hur man tänker är det lätt att kartlägga negativa tankemönster, bryta dessa och programmera om våra inlära scheman. Människan är världsbäst att ta till "katastroftänkandet", dra sig tillbaka, hålla kvar vid det gamla, inte våga kliva ur sin comfort zone. Vi behöver träna.

Förändring är inte farligt, det är lärorikt. 

Känslan av att må bra.

Veckan kunde faktiskt inte börjat bättre. Idag är en bra dag. Vissa dagar är okej och man överlever, vissa är bra, väldigt bra, och man vet egentligen inte varför. Allt klaffar. 

Att vakna upp efter många timmars sömn - utvilad, på bra humör, ringa några jobbiga samtal man skjutit upp (som visade sig inte alls vara farliga), beta av plugg och för första gången på månader och år INTE HA NÅGON HUVUDVÄRK WHAT SO EVER! Svårt att beskriva känslan, men att kunna tänka, fokusera, se klart utan flimmer och faktiskt känna att man mår bra och hänger med är helt fantastiskt. Jag har slutat prata om hur jag mår, men det senaste året, speciellt den här hösten, har varit helt förjävligt.  

Att sedan bli inbeordrad på jobbet, dvs gå in och jobba ett roligt pass (klockren dag med massor av glada leenden och allt bara flyter på) delvis tillsammans med Tom, samtidigt som man har 100% kvalificerad övertid, kändes som the cherry on top of the cake. Vi har försökt planera framtiden, peppat varandra och haft en jäkligt givande dag. 

Det känns t o m okej att komma hem från jobbet vid 22-tiden och veta att klockan ringer 05 igen. 

Ribban för veckan ligger högt. Ha!

Hello Monday.

Förra veckan hann jag nog med allt och lite till. Skönt med såna veckor, man känner sig liksom nöjd när man checkar ut på söndagskvällen. Jobb i vanlig ordning, pluggpluggplugg, tandläkaren, lunch med kollega, en bättre utekväll med vänner som temporärt varit tillbaka i stan, myskvällar.

Nu: måndag och nya tag. 

131122

Insåg precis att det som brukar vara en av de längsta månaderna bara har swischat förbi. 22 november! Insane. Men det kanske är ett resultat av att jag har fyllt min tid med meningsfulla aktiviteter, vem vet? Jag har i vilket fall som helst inte suttit och rullat tummarna och väntat på att månaden ska gå. 

Jag har jobbat hela veckan och pluggat som en galning. Ligger ej i fas. Men vad gör det om hundra år? Inte ett skit. Igår spenderade jag dagen på US, jobbrelaterat. Har varit där en hel del det senaste halvåret och sett både det ena och det andra. Att få jobba de pass då det krävs lite extra kompetens är utmanande och framförallt spännande. Igår gick jag runt i en en vit rock och grönt skyddsnät på huvudet, att vara med bakom kulisserna, inte som patient utan som vårdare aka wannabe ssk, och faktiskt hjälpa till är lite av en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Tredje gången gillt. Att vara med i alla moment innan och efter en operation är galet intressant, att vara med under narkosen och söva en person är en erfarenhet i sig. Man kanske skulle sadla om, ändå. Drömmen om läkare finns fortfarande kvar!

Idag skulle jag egentligen jobbat, men eftersom man är anställd i en av de mest inkompetenta kommunerna i Sverige så blev utfallet ett helt annat. Blir så trött. Jag älskar mitt/mina jobb, de kämpar för att jag ska bli bokad på hos just dem då jag seglat upp som "huvudvikarie". Finns inget att klaga på. Men när externa enheter har en helt annan vision och tror sig veta vad som är bäst för respektive arbetsplats och tillsätter "fel" personal får man le, bita ihop, bli förbannad inombords och försöka njuta en av ledig dag. Va fan. 

Socialrätt.

Hetsplugga, det är min melodi. 

Helg.

Ledig helg, första helt lediga helgen sen någon månad tillbaka. Men jag klagar inte, att jobba helg är något av det bästa som finns, det är ju trots allt helg på jobbet också. Men nu känns det välbehövligt med två dagar off. Känner att jag behöver det. Åkte hem från jobbet tidigare igår då jag inte mådde så bra, nyss hällde jag juice i yoghurten och tappade min favoritögonskugga i golvet. Bra där. Har haft lite väl många bollar i luften (i kombination med för långa jobbpass) de senaste veckorna och bortprioriterat mig själv, vilket märks av ganska så tydligt så fort man är ledig. Man lägger ner sin själ i andra och glömmer bort att ha sig själv som prio ett. 

131112

Att åka hem från jobbet och känna sig glad och fylld av positiv energi är fantastiskt skönt. Ikväll har jag jobbat på mitt gamla vanliga kära ställe, har flängt runt på mina andra arbetsplatser de senaste dagarna/veckorna och varken vetat ut eller in. Lite för mycket jobb, no life och en kropp som strejkar. Det är något visst att komma tillbaka till min trygga utgångspunkt, arbetsplatsen där allt en gång startade, och jobba en bra kväll med Tom. Bästa. Man vet vart man har varandra och litar till 100% på sin kollega och vän, man har väl inarbetade och beprövade arbetsmetoder som fungerar (plus bra strategier för problemlösning) och man har så kul, så jäkla förbannat jäkla kul. Man kan läsa av, ligga steget före, känna sig bekväm och vara säker på att man gör ett bra jobb. Känslan av att göra ett bra jobb är en av de bästa känslorna i världen, just nu. Det är den känslan som får mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta kämpa på dag ut och dag in. Idag åkte jag hem med ett leende och en varm känsla inombords. 

Backpacking.

Häromdagen kramade jag hejdå till Bea och Jimmy innan de begav sig mot flygplatsen för att påbörja deras livs resa. En enkelbiljett ut i världen, spända, förväntansfulla, lyckliga. Jag är så glad att de gör den här resan, en resa som jag inte hunnit göra än men så gärna vill genomföra. När jag satt på lillebrors säng häromdagen, han packade sin ryggsäck och jag hjälpte till att checkada av listan, kände jag hur stolt jag var över honom, stolt som en tupp. De har förberett, planerat och längtat i 1,5 år. Tagit dykarcert, köpt fuktionella prylar och fixat med vaccinationer och visum hit och dit. I mina ögon är han fortfarande 10 år, men han har vuxit upp till en ung klok man. 

Märklig känsla att säga hejdå. För några år sedan var det jag som gav mig iväg och lämnade familjen här hemma, efter några händelserika år är det nu hans tur. Varken blogg eller instagram har de kommit igång med (hallå!!) men jag fick tidigare idag reda på att de befinner sig på Hikkaduwa Beach (Sri Lanka). Gjorde en snabb googling och efter 5 bilder dog jag av avundsjuka, haha. Tanken var nämligen från början att jag skulle hänga med under resans första del... Har alltid velat åka till just Sri Lanka. Men nu håller jag tummarna för en semester någonstans i världen under första halvan av nästa år istället! Hoppas att mitt liv och tillvaro är lite lugnare då. 

En vanlig dag:

Det blev inget dubbelt jobbpass, det blev ett tredubbelt med någon form av delad tur (vilket vi inte ens har, egentligen). Ja ni hör ju, det går inte att planera. Alla sliter och drar i en. På gott och på ont, mest gott! 

Hade en fin och givande eftermiddag/kväll igår, att jobba med ungdomar i sin egen ålder en riktig utmaning, man är på samma nivå, fast ändå inte. Man vill bli vänner men relationen är personal - brukare och jag är där för att stötta, motivera och hjälpa dem på traven att övervinna sina psykosociala problem och underlätta vardagen. Man får vara personlig men inte privat. Gränsen är hårfin.

Cyklade sedan via min gamla vanliga fina älskade arbetsplats för att ta en kvällsfika med Tom som jobbade jouren. Jag hade en timme att slå ihjäl och varför inte spendera den över en fika med en vän? Vi lyckas alltid gå om varandra och hinner aldrig ses nuförtiden. Muffins, juleskum och kaffe är vår melodi. Trevligt, trevligt. Bättre kollega är svårt att ha. 

Sedan vidare till nästa ställe för att jobba jouren. Är det kris så är det. Har inte varit där på ett tag, skönt att känna sig uppskattad när man väl kommer tillbaka. Gick av passet nu vid 11:30 och ska tillbaka dit vid 16 för att jobba till 22. Ett himla farandes. Men vad gör det?

Nu: storhandling på ICA Maxi. 


Jag är redo att dö för att känna att jag lever.

Dagarna rullar på ett härligt tempo. Sova - äta - jobba - plugga - träna - dö. Lite så är det. Men jag älskar det. Förutom att jag konstat går och bär på något form av virus och har feber var och varannan dag, värdelöst. Därav "dö". Nu laddar jag upp med taco-lunch inför ett dubbelt jobbpass och försöker åter igen planera om min vecka, haha. Hopplöst, men det har sin charm. 

Livet är ingen jävla Disneyfilm.

Livsfilosofi á la Erik och mig. Shit happens, motgångar är bra, inget kommer gratis. Kämpa. 

Last week.

Förra veckan var så jäkla bra. Jag har gråtit som ett litet barn tre gånger av ren, skär glädje. Good thing come to those who work their asses off och den enda jag har att tacka är mig själv. Vecka 44 blir svårtoppad!

Har haft flera dagar ledigt, checkat av veckor av eftersläpande plugg, hängt på Villevalla med mina älskade killkompisar. Bästa Erik is back in town!! Lite oplanerat jobb i fredags kväll/natt då jag blev inbeordrad och spenderade x antal timmar på US, dock så himla glad att kunna hjälpa till. Har hunnit burra ner mitt ansikte i Esters underbara päls och pussa henne på nosen om och om igen och träffat familjen. Lördag och söndag spenderades tillsammans med Christoffer; IKEA, Ikano, storhandling och myskvällar som ett pensionärspar. Lönehelg? Partyhelg? Wild and crazy? Ibland känner jag mig så himla mycket äldre än 22. Välbehövlig helg rent mentalt.

Nu kör vi. Go go go.

131023

Idag är jag helt ledig, HELT LEDIG. Sug på den karamellen! Resten av veckan också, föresten. Är uppe i varv och måste varva ner. Att vakna tidigt på morgonen och redan då känna sig stressad känns inte optimalt. Lever som en slav under telefonen, ständigt på G och beredd att jobba (jobbförfrågningar och bokningar sker via sms). Missförstå mig inte, jag älskar verkligen att jobba, men att alltid stå på standby känns vissa dagar inte mänskligt. Idag är jag trött, helt enkelt. Imorgon är en ny dag!

131022

En skön känsla: Tröttheten efter jobb, träning och vardagsbestyr. Minimal sömn på jobbet natten till idag. Man är enkelspårig och orkar inte tänka mer än vad man behöver, vardagen blir så mycket enklare trots zombie-mode. Har pumpat själen full med bra musik á la min och T's bästa lista, episk! Nu ska jag drömma om drömprinsen. Sleep tight. 

En glimt av oktober.

 
 
Oktober bara flyger fram.

1. Underbara vänner. 2-3-4-5-6-7. Blickar tillbaka på London. 8. P-fika med fina kollegor var och varannan dag. 9. Prommenixar. 10. Pluggar socialrätt. 11-12-13. Njuter av årets bästa årstid. 

Den här månaden har varit så bra, men så upp och ner. Än är den inte slut. Jag har tvivlat på mig själv, men samtidigt innerst inne vetat att vad jag än tar mig för så kommer jag att ro det i land. Det gör jag alltid, på ett eller annat sätt. Jag har fattat stora beslut, jag har provat nya vägar. Allt har rasat, jag har rest mig. Jag visar framfötterna på jobbet, jag har avregistrerat mig från ytterligare plugg, jag har avsagt mig CSN. Jag står på egna ben. Jag letar lägenhet, jag går på visningar, jag tackar nej, jag tackar ja. Hoppas, väntar, drömmer. Går vidare. Människor har försökt dra ner mig, andra har peppat, stöttat, motiverat och dragit upp mig. Höjt mig till skyarna. Jag har kommit närmare dem som stod mig nära, jag har tagit avstånd från energislukande personer. 

Det känns som om jag pratar om flera månader, när det i själva verket bara är tre veckor. Oktober har varit en lärorik månad, so far. 

Don't you worry child.

Nu är det mycket jobbsnack, men idag är jag så jäkla nöjd över min insats. Introduktion på en ny arbetsplats från tidig morgon till lunch och sen ilfart till mitt vanliga stället. Kort varsel och kris, klar man ställer upp. Väldigt många timmar senare, efter en evighet på US, var det en lagom mör Alex som cyklade hem vid 20-tiden med ett leende på läpparna. What a day. Mötte upp Christoffer efteråt, precis som vanligt, en långpromme runt ån och nu dags att sova. Imorgon är första sovmorgonen på 18 dagar, sinnessjukt. Tänker inte ens ställa klockan. Over and out.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0