Alexandra

Vissa känslor är lite bättre än andra. Just nu toppar den här min lista:

Lugnet och välbefinnandet som infinner sig i kroppen när man vet att det bara är 12h kvar till dess att man befinner sig i London. 

Den här veckan har varit upp och ner, bokstavligt talat, på alla emotionella plan.

Något som skulle vara en lugn arbetsvecka resulterade i 55-ish timmar på jobbet. I måndags blev jag introducerad på mitt nya arbete, vilket känns både givande och utmanande. Har hoppat in och arbetat flera extra pass på mitt vanliga ställe utöver dem som var bokade, styrt upp, fixat, rett ut, ordnat. Nu när man börjar bli gammal i gemet och har jobbat mellan 50-120% sen början på året har man stenkoll på alla detaljer. Man är inte, och har aldrig varit heller för den delen, någon vikarie som kommer in och arbetar ett pass här och där enbart för pengarna. Man är en i teamet, man arbetar för att göra skillnad, man är en ordinarie personal. Tryggt för brukarna, anhöriga, mig. En trygghet som resulterar i att man trivs och växer/utvecklas i sin yrkesroll och utför ett ännu bättre arbete. Den här veckan har vi nog alla känt en större kärlek och passion till jobbet jämfört med tidigare, jag skulle kunna offra precis vad som helst för de här människorna.

Jag vet att jag talar i tungor, men att berätta vore tjänstefel.

När allt rasar.

I fredags insåg jag att jag har glömt bort att leva, på riktigt, de senaste veckorna. Att få sependera en hel kväll tillsammans med Jesper, Måns, Christoffer och Mikaela på Villevalla kändes som en boost för själen, big times. Igår kväll var jag på en biodejt och idag har jag och Christoffer promenerat runt hela stan, precis som vi brukar när vi har umgåtts för lite och har för mycket att berätta om. Summa sumarum: precis lagom lugn helg. 

Idag ligger jag nerbäddad hemma och är sjuk. Jag tänker inte gå utanför dörren och jag tänker inte göra mer än nödvändigt, jag har inte ens förflyttat mig ur sängen än. Förra veckans 7-dagarsjobb, med ett par dubbla pass, 3 nätter/jourer och hela helgen har satt sina spår så här i förkylningstider. Kan nästan tycka att det är skönt med en sjukdag idag, om man får tycka det? Jag har liksom bestämt mig för att det är okej att vila upp sig idag. 

Det har hänt en del de senaste veckorna, eller hänt och hänt, jag har fattat en del medvetna och genomtänkta beslut. Man behöver inte alla gånger go with the flow och göra det som "anses vara bäst". Jag läser inte längre psykologi på C-nivå, jag har valt att ta en paus. Jag skjuter på allt vad examen heter ett år, minst. Man kommer till en punkt då man helt enkelt inte orkar mer, av olika anledningar. Jag är så nöjd med mitt val och känner mig harmoninsk och tillfreds med situationen. Ångrar mig inte en sekund.

Så vad gör jag nu då? Ja det kan man ju fråga sig. Jag läser distans (psykiatri, socialrätt och konflikthantering) och kan jobba precis när jag vill utan att någonting krockar. Hur bra? I september jobbar jag med gott samvete 75-100%. Jag kan gå till jobbet och göra det jag älskar allra mest utan att känna att jag behöver vara på hundra platser samtidigt och stressa sönder mig. Jag har blivit "headhuntad" (om man nu kan kalla det för det), uppringd av två olika chefer och erbjuden att börja jobba på fler ställen. "Ja vi har ju hört så gott om dig och vill ha dig i vår verksamhet!". Egoboost som heter duga, mitt vårdarhjärta slår några extra slag. Att få ett kvitto på att man gör ett bra jobb, att ens namn cirkulerar och klingar positivt i runt om i verksamheten (och bland cheferna), är det bästa betyg man kan få. Lycka! 

Jobbvecka! 7 dagars jobb varav ett dubbelpass idag. Har precis varit och tagit ut mig ordentligt på gymmet, ätit lunch och pluggat lite. Känner mig hur stark som helst idag, häftig känsla. Kroppen börjar komma in i träningsrutinerna igen och glädjen för att faktiskt ta sig iväg och svettas ett pass börjar komma tillbaka. Äntligen! Nähä, dags att cykla tillbaka till mitt kära arbete. 

Så himla skön helg. Jobbade i fredags på "mitt andra jobb" (svårt det där med benämningen, inte mitt "vanliga" ställe i vilket fall som helst), ett spännande jobbpass vilket innefattade en hyrbil och en tripp till Skavsta. Slutade vid 23:30, skyndade mig hem, bytte kläder och mötte upp vännerna på stan och sen ramlade vi i säng vid 04-snåret. Perfekt kväll! Har mest hängt med Christoffer lördag-söndag och gjort ingenting. Så värt! 

Veckan har verkligen gått fort. Har hunnit med ett par träningspass, några jobbpass, hänga med vännerna och se Hoffmaestro i Cloetta Center (andra gången på lite drygt två månader, de är så grymma live!). Londonresan är bokad och ingen är gladare än jag. Ih!

Dagens datum kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Idag är det tre år sedan jag flyttade till London. Tre fullspäckade år - nya erfarenheter och människor, så många val, vägar och insikter om livet. Men framför allt, en personlig resa utan dess like. Jag ångrar absolut INGENTING och, det bästa av allt, idag är jag så pass mycket tryggare i mig själv än vad jag var för ett par år sedan. Jag står för mina val/beslut och vågar gå min egen väg utan att lägga vikt vid vad alla andra tycker och tänker, jag kan vara ärlig mot mig själv och klappa mig på axeln och säga "bra jobbat Alex, det där gjorde du bra" och vara stolt över mig själv. På riktigt.

Och ja, London är fortfarande London och det är bara en tidsfråga innan vi ses igen. 

Måndag morgon. Vaknar och inser att det regnar. Jag-som-skulle-träna. Somnar om, som så många gånger tidigare. Vaknar av ett reseförslag från bästa vän. Drar igång kaffebryggaren, äter frukost i sängen till peppmusik och datorn i högsta hugg. Måndagsångesten är som bortblåst. Den här veckan kan nog bli en bra vecka, jag känner på mig det. Kickar igång veckan med jobb i eftermiddag och kväll, som jag har längtat!