Alexandra

Igår jobbade jag på ett av mina stödboenden. 

"Alex, vi pratade om dig på mitt planeringsmöte häromdagen. Jag sa att jag tycker att det behövs mer personal som är precis som du!"

Att få höra något sånt här av en brukare är något av det finaste som finns. En känsla av uppskattning och att man faktiskt fyller en viktig funktion. Det är sånt här som får mig att bita ihop under tuffa jobbperioder, jobba på som aldrig förr och fortsätta kämpa. Igår gick jag hem med ett leende på läpparna, men med en klump i magen. Inget varar för evigt. 

Min lördag: febrig, förkylning på G, alldeles för många jobbtimmar rent psykiskt. Nu hetspluggar jag samtidig som jag hetsäter en Aladdin-ask för att få i mig snabb men dålig energi. Bra dag det här, jättebra. 

Imorgon: Likadant. Favorit i repris. 

Nej, jag är inte bitter. Eller?

Igår sprang vi runt på stan en sväng, gjorde några småfynd, under kvällen satt jag och Mikaela och chitcatade på ett café. Idag gjordes samma procedur om, fast med Maria, min guldklimp i tillvaron. Vi hinner inte ses så ofta nuförtiden, men vi vet precis vart vi har varandra. Har hunnit med en sväng på ute i Tornby, inklusive ICA Maxi. Jag är dock inte på shoppinghumör, allt som circulerar i mitt huvud är inredning inredning inredning x 1000. Planering planering planering. Det finns så mycket fint, men jag vågar inte köpa än. 

DAGENS I-LANDSPROBLEM: Var förbi Mio för att kika på soffor, som så många gånger förr. Höll på att bryta ihop när leveranstiden är 8-10 veckor på de flesta modeller. Jag flyttar ju för tusan om EN VECKA och har inte tid att vänta. Jag vill ha den nu, inte sen. Jag vill mäta i lägenheten på torsdag och köpa soffan på fredag eller lördag. Men men, så var det med det... Jag får dras med min gamla slitna vita IKEA-soffa ett par månader till. 

Jag kommer på mig själv gång på gång med att jag stressar. Jag sover oroligt, slänger i mig maten, hetsäter för att sedan må dåligt, springer runt i lägenheten, hjärtklappning, gör alla moment snabbt, har svårt att sitta still, flänger runt överallt och planerar in en miljon saker under dygnets timmar, skriver to-do-listor varje dag, lever i framtiden, koncentrationssvårigheter, är andfådd. Det enda positiva är att jag faktiskt är medveten om det - nu. Det har tagit ett tag. Jag har något att jobba på. Nu kan jag dock se ett slut på allt, om några veckor hoppas jag att saker har fallit på plats i mitt liv, saker som idag gör att jag kvävs. Jag vill andas, leva, vara. Inte super-Alex, utan Alex. Bara Alex. 

Imorse körde jag mamma och F till flygplatsen. I år är första julen som vi inte firar tillsammans, varken mamma eller lillebror är hemma. Märklig känsla, men det känns helt okej. Vi har firat lilljul i helgen med både julbord och klappar. Idag har jag varit hemma hos pappa fram till nu. Pyntat, fixat, donat och bara varit. Han och jag. Åren har gjort att vi har glidit isär på något vis, nu ska vi hitta tillbaka och vara den far och dotter som vi alltid var innan livet kastades omkull för några år sedan. I år är tredje julen utan mamma och pappa under samma tak. Saker och ting är enklare idag jämför med tidigare, men absolut inte lätta. Barndomsjularna förblir barndomsjular, ett fint minne. Idag är traditioner omkullkastade och man vet varken ut eller in. Men det börjar ordna till sig, sakta men säkert. På något vis känns det lättare att bara ha ena föräldern på hemmaplan i år, det gör att man slipper flänga runt mellan båda, göra alla nöjda, medan man själv hamnar i skymundan någonstans där mittemellan. Nästa år har jag en dröm om att fira jul hos mig. Jag skulle vilja förbereda och planera, laga massor av mat och julgodis, duka fint, ha en gran och bjuda hem familjen. 

 

I fredags delade jag och M på en flaska vin och gjorde julgodis tillsammans, allt för att försöka komma i rätt julstämning. Härlig kväll, massor av skratt och mys. Både Mikaela och Maria droppade förbi snabbt under kvällen och sa hej. Att vi valde att ligga vakna och prata halva natten fick jag sota för under lördagen. Såå trött. Lunch med fina Azra som jag inte har sett på en evighet och några jobbtimmar hos mina busiga grabbar under eftermiddagen/kvällen.

Under veckan har jag jobbat som vanligt. Natten ons-tors var den värsta journatten i min vårdarkarriär so far. I tisdags träffade jag Linus för första gången på evigheter, han är minsann bra den där grabben. En klok man. Idag har jag har träffat Ida och imorgon ska jag spendera dagen med Christoffer. Det känns så ovant att vi umgås varje dag som tidigare, men livet har sina vändningar, åt höger och åt vänster.

De senaste månaderna har jag nästan kört slut på mig själv, det är något som jag vågar erkänna. Jag har gått in i mig själv och tyvärr omedvetet prioriterat bort vänner. Den senaste veckan har jag träffat så många fina vänner, vänner som har dragit upp mig så många gånger. Stöttat, peppat, motiverat när jag inte varit på topp. Människor som får mig att må bra, att orka, att vilja. Personer som har betytt, och betyder, massor. När jag har strejkat har de funnits där. Ett av mina outtalade nyårslöften är att aldrig låta det gå så här långt igen, att aldrig någonsin avskärma sig och inte ta sig tid till att umgås med dem som får en att må bra. 

Idag var en sån där cool dag då jag verkligen kände att min utbildning faktiskt har gett något och kommer att leda till något i slutändan. Jag har lärt mig sjukt mycket av all pedagogik och psykologi de senaste åren, ofantligt mycket, saker som jag dagligen har nytta av i arbetet. Men idag var det mer svart på vitt, tydligare än någonsin. Jag har suttit i planeringsmöte under eftermiddagen (på mitt nyaste arbete) tillsammans med personal, vuxenhabiliteringen och psyk. Förhållningssätt, behandlingsmetoder, diagnoser, bemötande, koopingstrategier, kognitiva verktygslådor, tankemönster, stöd och så vidare har diskuterats inför den kommande tidens tuffa arbete. Jag hade koll, på nästan allt. Ren pedagogik och psykologi. Maffig känsla att faktiskt kunna förklara och se på saker ur olika perspektiv, att diskutera med habiliteringen, att själv förklara för kollegor som inte är lika insatta och lägga fram olika förslag och strategier. Jag kände mig ofantligt stolt över den kunskap som jag faktiskt besitter. Att kombinera plugg med jobb som jag har gjort de senaste terminerna har fått mig att utvecklas något enormt. 

Bokstavligt talat helt off efter en lång och lite småstressig jobbhelg, kul men lite väl lång. Dock väldigt lärorik på sitt sätt. I lördags kväll övervann jag tröttheten mellan arbetspassen och pallrade mig ut för att kramas med min lilla bartender precis hela kvällen. Han är som en nallebjörn. Senare anslöt fler vänner och jag är glad att jag tog mig ut i snön, helt klart värt det. Trevlig kväll med nachos och öl. 

Det sista jag tänkte innan jag somnade igår var "blir jag väckt av jobb imorgon så dör jag". Gissa vem som hade rätt? X antal samtal och förfrågningar började trilla in vid 8-snåret. Va fan. Jag totaldissade det mesta och satt närmare 1,5h under förmiddagen för att reda ut allt. Man borde ta mig tusan få betalt för all "kontorstid" utanför sina bokade timmar. Önsketänkande... 

Har annars roat mig med polisanmälan, försäkringsärenden, förberedelser inför flytt, matlagning och julklappsjakt på stan. Samt vankat av och an i väntan på ett sms om att "din telefon finns nu och hämta!". Men nähä, inte idag heller. Ikväll ska jag åka till mitt älskade jobb och jobba jouren. 

Vaknade upp till ett vitt Linköping idag. Jag har tänt ljus, fixat frukost, bryggt kaffe och ska sätta mig och titta på julkalendern nu. Sovmorgon! Igår var jag hemma en sväng och bakade inför jul tillsammans med mamma o F, bland annat knäck och pepparkakor. Vi bakade även en del förra helgen. Vi kommer inte att fira jul tillsammans i år, men jag tycker nästan att alla förberedelser är mysigare! Julafton är alltid julafton, men just nu är jag inne i ett mellanskede i livet då jag känner att julen inte är av lika stor vikt som tidigare. Jag kan tänka mig att julkänslan kommer tillbaka den dag man har någon att dela den med, eller om man någon gång i framtiden skulle skaffa barn. Familjen är på helt olika håll i år, allt från England till Frankrike till Thailand, jag ska jobba en del, jag ska packa ihop mitt liv ännu en gång och förbereda flytt och samtidigt skriva två hemtentor. Kontentan av det hela är att jag passar på att njuta hela december istället, juldagarna svischar förbi i världens fart. Nästa år, ja nästa år minsann ska livet banne mig se lite annorlunda ut. Det vet jag att det kommer att göra. 

Försöker mentalt ladda om för en jobbhelg. Jag har inget emot att jobba helg, ifall det är på "rätt" ställe. Annars blir det lätt lite för mentalt utmattande, trots att det är kul. Ska jobba dag/kväll på samma ställe fre-lör-sön, men hoppa in jobba natten/jouren fre-lör (inatt) på mitt vanliga ställe. Ett himla farande och för lite vila. Men jag tror att det är det här som kallas flexibilitet? När andra är oflexibla får man offra sig.

Saker som förgyller tillvaron just nu:

Sms från en oväntad person - hjärtstillestånd och glädjerus delux. 
Pepparkakor, lussebullar och glögg. 
Interna skämt på jobbet. 
Spontana utekvällar mitt i veckan med vänner. 
Varma kramar. 

Det är tur att man har en telefon, annars skulle jag aldrig hålla koll på vilken dag det är. Det är lite som när man var jätteliten och helt ledig under somrarna, då man hann glömma vilken dag det eftersom det egentligen inte spelade någon roll. Samma sak nu, fast raka motsatsen. Man är så fullbokad, uppe i varv och på språng hela tiden att det kan lika gärna vara måndag eller fredag, shit the same. Bollen är i rullning och den rullar fort som tusan. Det gäller att spela spelet när man kan, satsa korten rätt och fokusera framåt. Ingenting serveras på en silverfat och man måste ligga steget före precis hela tiden och rädda sitt eget skinn, tänka på sitt eget bästa och visa framfötterna. Jag både hatar och älskar det. Det är mycket nu och framtiden känns osäker.

Som det ser ut i dagsläget flänger jag runt på fyra ganska olika arbetsplatser, jobbar mer på vissa och mindre på andra. Vissa dagar är helt fantastiska, vissa vill man bara gräva ner sig och säga upp sig. Idag var en dålig dag som avslutades bättre än bäst. Ikväll har vi haft adventsfest på mitt underbara jobb (stället som jag varit på sen dag 1 och har som utgångsbas, alla gånger no matter what). Alla brukare, anhöriga, all personal och chefen samlade. Mysig kväll! Trevligt att träffa alla, äta gott, umgås och blicka tillbaka på året som gått. Kände mig stolt som en tupp när den ihopklippta filmen från året spelades upp. Fina, fina människor. Tanken på att jag en vacker dag kanske måste ge upp det här skrämmer livet ur mig, jag skulle kunna jobba där resten av mitt liv. Idag kände jag mig lyckligt lottad och passade på att njuta lite extra. Det var sista gången vi alla i personalgruppen var samlade, sista gången.