131231

Igår jobbade jag på ett av mina stödboenden. 

"Alex, vi pratade om dig på mitt planeringsmöte häromdagen. Jag sa att jag tycker att det behövs mer personal som är precis som du!"

Att få höra något sånt här av en brukare är något av det finaste som finns. En känsla av uppskattning och att man faktiskt fyller en viktig funktion. Det är sånt här som får mig att bita ihop under tuffa jobbperioder, jobba på som aldrig förr och fortsätta kämpa. Igår gick jag hem med ett leende på läpparna, men med en klump i magen. Inget varar för evigt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0