Alexandra

Jag kommer på mig själv gång på gång med att jag stressar. Jag sover oroligt, slänger i mig maten, hetsäter för att sedan må dåligt, springer runt i lägenheten, hjärtklappning, gör alla moment snabbt, har svårt att sitta still, flänger runt överallt och planerar in en miljon saker under dygnets timmar, skriver to-do-listor varje dag, lever i framtiden, koncentrationssvårigheter, är andfådd. Det enda positiva är att jag faktiskt är medveten om det - nu. Det har tagit ett tag. Jag har något att jobba på. Nu kan jag dock se ett slut på allt, om några veckor hoppas jag att saker har fallit på plats i mitt liv, saker som idag gör att jag kvävs. Jag vill andas, leva, vara. Inte super-Alex, utan Alex. Bara Alex. 

Imorse körde jag mamma och F till flygplatsen. I år är första julen som vi inte firar tillsammans, varken mamma eller lillebror är hemma. Märklig känsla, men det känns helt okej. Vi har firat lilljul i helgen med både julbord och klappar. Idag har jag varit hemma hos pappa fram till nu. Pyntat, fixat, donat och bara varit. Han och jag. Åren har gjort att vi har glidit isär på något vis, nu ska vi hitta tillbaka och vara den far och dotter som vi alltid var innan livet kastades omkull för några år sedan. I år är tredje julen utan mamma och pappa under samma tak. Saker och ting är enklare idag jämför med tidigare, men absolut inte lätta. Barndomsjularna förblir barndomsjular, ett fint minne. Idag är traditioner omkullkastade och man vet varken ut eller in. Men det börjar ordna till sig, sakta men säkert. På något vis känns det lättare att bara ha ena föräldern på hemmaplan i år, det gör att man slipper flänga runt mellan båda, göra alla nöjda, medan man själv hamnar i skymundan någonstans där mittemellan. Nästa år har jag en dröm om att fira jul hos mig. Jag skulle vilja förbereda och planera, laga massor av mat och julgodis, duka fint, ha en gran och bjuda hem familjen.