Ett halvår går fortare än vad man tror. Nyss vad det juni och högsommar, idag januari och snön faller ner utanför fönstret. Vi är där nu, 2016. Jag har så himla många gånger tänkt att starta upp den här bloggen igen, börja skriva. Jag mår så bra att skriva. Men tanken förblir en tanke, gång på gång. En känsla av stolthet sprider sig dock i krppen varje gång jag bläddrar igenom arkivet. Det är så himla lätt att glömma och förkasta saker man gjort och åstadkommit, man ångar på och missar nuet. 


Nu, maj 2016:

Det är en sen natt i maj, jag borde sova. Ett helt år har nästan gått. Ett år med så himla mycket känslor, bra och dåliga. Drömjobbet är fortfarandet mitt, är ofantligt stolt över den verksamhet vi har byggt upp och nu driver tillsammans. Dreamteamet är intakt. Jag har sållat bland vänner. Köpt min nya, fina, älskade bil. Jag har dejtat, dejtat och dejtat. Haft ett kortare förhållande. Dumpat. Gått vidare. Dejtat igen. Fantastisk semester i Turkiet i höstas, skålade in 2016 på Piccadilly Circus med min bästa vän, 25-årsdagen firades på underbara Rhodos. Alltid i rörelse, vilket jag älskar. Längtar redan till nästa resa. Sommaren väntar runt hörnet. Allt skulle kunna vara så himla, himla bra. Men hur vet man om det är bra eller om det bara är en illusion? 

Tre månader. Tre månader kan kännas som en livstid, eller svepa förbi på ett litet kick. Märkligt det där. Den här våren har gått så himla fort, snart dags för semester. Jag har blivit ett år äldre, avslutat mitt gamla älskade jobb och påbörjat mitt nya, spenderat en vecka på fantastiska Malta, plockat ut en examen, väckt fina hoppfulla känslor inom mig till liv igen. Dejter hit och dit, fjärilar i magen. Oklarheter, glädje. Allt på samma gång. Hej sommar! 

Nu sitter jag här igen, en fredag i slutet mars, med datorn i knät och blickar ut genom fönstret. Snart är vi där igen, s o m m a r e n väntar runt hörnet, slutspurten kvar. Äntligen. Just nu har jag tusen bollar i luften, självförvållat, till viss del. Men jag är glad, väldigt glad, och ser positivt på den kommande tiden. Jag har en filosofisk tanke om att i år finna ett lugn, en balans, att kunna acceptera och bara vara. Tanken är fin och den driver mig framåt, framåt till att jobba ännu hårdare för att sedan kunna skörda det jag sått, men jag vet att det innerst inne bara är en vision, jag tycker om att ha mycket omkring mig. Men att 2015 ska bli mitt år, det vet jag. 

För sisådär drygt två veckor sedan dök tjänsten med stort T upp, en sån där tjänst som man de senaste åren tilllsammans med sin kompanjon har gått runt och drömt om, "alltså, det vore så himla kul att få göra nåt sånt....i framtiden, när man är äldre och duktigare. Tänk om!". Jag sökte tjänsten, blev kallad på en intervju och sedan en evig väntan... Ni vet nervositeten och ångesten som växer fram när man är vill något så himla mycket men inte kan hantera det? Det är liksom för stort. Precis så var det. HELT GALET att man kan bli så psykiskt instabil pga ett jobb. Men vet ni vad? Jag fick tjänsten! Herre Gud. Jag ska vara med och starta upp en helt ny verksamhet från grunden, en verksamhet som idag inte finns skall byggas upp och drivas.

I måndags lämnade jag in min formella uppsägan. Att säga upp mig från arbetet jag älskat så himla mycket från dag ett var inte något jag trodde skulle ske, någonsin. Man säger inte upp sig från bästa jobbet i första taget, men saker förändras. Att i höstas bli anställd på jobbet jag kämpat så hårt för de senaste åren var stort, jättestort, verkligen en milstolpe. Men att släppa tryggheten, tacka för sig och gå därifrån med fanan i topp är ta mig tusan ännu större. Jag är stolt över mig själv, idag vågar jag till och med yttra ordet kompetent, för det är jag, annars skulle jag inte vara där jag är idag och hade definitivt inte fått den här tjänsten. 

Det bästa av allt är att jag inte gör det här ensam. Jag tar med mig världens bästa kollega och tillsammans börjar vi om på nytt. Dreamteam forever. Kunde inte vara lyckligare just nu. 

 

Det är lätt att bli blind, stressa förbi och inte reflektera. Men jag har refekterat mer än vanligt, både i positiv och negativ bemärkelse, under föregående år. Jag är en reflekterande människa som tänker väldigt mycket, gärna länge och på onödiga saker och ting. Det har sina fördelar, men även nackdelar. 

2014 kickades igång med att jag fick nycklarna och flyttade in i min älskade, fina, lilla lägenhet. Herre Gud vad kär jag var i den, och är fortfarande! Jag jobbade till mig ett efterlängtat vikariat på min kära arbetsplats och lyckades golva 132 st andra i en anställningsprocess vilket resulterade i en fast tjänst. Jag tröttnade på kommunaltrafiken och köpte mig en liten, svart bil - ett av de bättre köpen någonsin. I maj hälsade jag på min kusin i Barcelona, under juni fick jag äran att följa med jobbet till Estland, i juni-juli var Annzo och jag i underbara Turkiet - en vecka på lyxhotell á la all-inclusive. Älskade Frida flyttade tillbaka till Linkan i samma veva som andra vänner lämnade stan för storstan. En tripp till Danmark och en långweekend i Kroatien. Många timmar på jobbet, flera nya kollegor och vänner, många fina galna minnesvärda utekvällar, mycket planerande, många djupa diskussioner på morgonkvisten, mycket ångest. 2014 i stora drag.

Summa sumarum: bra år, allt dåligt vet ni inte om. Men i år vill jag så himla mycket mer. Som alltid. Det finns saker som saknas i mitt liv och mål och vill uppnå. Jag kickade dock igång året med en efterlängtad weekend i mitt älskade underbara London. Ett par dagar av lycka och glädje. Det finns fortfarande ingen plats som får mig att må så bra som just London gör ♥

 

 

De senaste månaderna har varit omtumlande. Jag har kämpat, hoppats, brutit ihop, tagit mig upp, fattat beslut, gråtit av förtvivlan, gråtit av lycka. Spenderat ofantligt mycket tid med fantastiska vänner och kollegor, kommit ännu närmare människor som jag trott redan stått mig nära. Jag har blivit lyft till skyarna av andra när jag själv inte har orkat resa mig. Planer som vi började smida i slutet på förra på förra året har gått i lås, rakt av.

Det senaste året, rent jobbmässigt, har varit en kamp i motvind, trots alla odds har jag hållt mig kvar, vägrat släppa taget, stått upp för mig själv och verksamheten. Mitt vikariat har blivit förlängt gång på gång, fantastisk känsla. Men plötsligt dök ett slutdatum upp, det skulle inte förlängas längre, det var slut - på riktigt slut, tjänsten skulle tillsättas. Dags att söka nya jobb, gå vidare. När allt var som bäst i somras rasade den grundpelare jag stått på i arbetslivet.

Jag har fightats med den här ångesten ett par månader, fightats med tanken på att behöva ge upp det jag älskar allra mest och börja om på noll någon annanstans. Men jag gav aldrig riktigt upp, jag kastade aldrig in handduken helt, jag slutade inte hoppas, jag slutade inte att kämpa. Jag sökte tjänsten, jag och 132 st andra, tjänsten som jag rent tekniskt redan haft sedan januari. En tjänst som jag formellt egentligen inte var behörig till. En evig väntan. Intervju, check. Inga konstigheter, den nailade jag. En evig väntan igen. Men så kom samtalet, samtalet jag väntat på i så många år, samtalet från min chef som erbjöd mig en fast tillsvidaretjänst på arbetsplatsen jag älskat från dag ett. Lycka, ren jävla skär lycka ända ut i fingertopparna. 

Att formulera mig skriftligt brukar inte vara några större problem, men det här inlägget har tagit mig nästan tre månader att skriva klart och publicera. Det är så ofattbart svårt att förklara hur mycket den här arbetsplatsen har betytt för mig rent känslomässigt de senaste åren, det är så himla mycket mer än bara ett arbete. Man vet när man har hittat rätt.

 

Helt ofattbart att vi redan är inne i augusti, vilken sommar! I år kan vi inte klaga. Har efter Turkiet lyckats få in lite Göteborg, lite Danmark, massa släkt och vänner, bad, härliga utekvällar, parkhäng - och jobb, såklart. Jag och en massa nya vikarier. Svårt det där, alla har vi varit nya någon gång. Men, känslan var allt bra fin när bästa kollegan kom tillbaka efter semestern förra veckan, allt återgår sakta men säkert till det normala igen. Frågan är dock vad som är normalt på en arbetsplats där över halva personalstyrkan har slutat? Haha. Kan bli en intressant höst. 

Häromveckan sprang jag mitt i natten på en gammal vän. Vissa gånger blir allt bara så rätt, vägarna korsas vid exakt rätt tillfälle, när man behöver det som bäst. Han drog upp mig, höjde mig till skyarna med fina ord, fick mig att komma till insikt med vissa saker, saker som jag valt att blunda för. Jag älskar peppande och motiverande människor! Människor som förstår och som är precis som jag. 

För en månad sedan befann vi oss här, i världens mysigaste Kemer. Planerad spontanitet, det är det bästa. Vi bokade en sista-minuten till Turkiet (Som jag ratat i så många år... VARFÖR!?), hittade ett fint all-inclusive hotell i en pitoresk by, precis vid bergen. Alltså, wow! Lyxsemester. Mellan 40-45 grader varje dag, massor av bad i kristallklart vatten, massor av god mat, bästa hotellet, bästa resesällkapet, beachparty, poolhäng, drinkar, solbränna, massor av nya vänner, nattklubbar. Att lämna Sverige när vädret var som sämst och behovet av semester som störst var så jäkla underbart. Vi träffade ett gäng norskar som vi hade riktigt kul tillsammans med, vi passade även på att lära känna hotellets entertainment-gäng som visade oss Kemers nattliv. Summasumarum: så jäkla glad. 

18:15 checkade jag ut från jobbet idag. S e m e s t e r ! Bäste feelingen ever. NU kickar jag igång min första riktiga semestervecka någonsin. Känns stort att plocka ut semesterdagar och komp, att veta att någon annan täcker upp för mig (annars har det alltid varit tvärrtom).

Om ett par timmar flyger jag och Annzoo till Turkiet! Planerad spontanitet kallas det. Sista-minuten utbudet var inte jättestort, men vi fick tag på något som känns riktigt, riktigt bra. All-inclusive, på ett hotell som säger sig vara lyx. Att lämna Sverige när spöregnet smattrar mot rutan och termometern visar ett par plusgrader känns helt rätt. Åh! 

Har spenderat de senaste dagarna i Tallinn, har jobbat. Långa och tuffa dagar då man inte kan byta av med någon, men ack så kul däremellan. Roligt att utforska en baltisk stad på arbetstid tillsammans med en kollega och brukare! Är tacksam för att jag fick möjligheten att åka, lärorikt och utvecklande på många sätt och vis. Det är en sak att arbeta på hemmaplan, en helt annan på bortaplan.

Efter fem nätter på båt/hotell var det såå skönt att äntligen få komma hem, stänga av hjärnan, sova hur länge jag vill och bara vara för mig själv ett slag. Slippa tänka, slippa ligga steget före och slippa vara social. Mellanlandar några dagar här hemma och klämmer in lite jobb. På söndag kickar jag igång min första riktiga semstervecka n å g o n s i n. Känns så välbehövligt! 

Egentligen jobbhelg, men jag har tagit ledigt. SÅ HIMLA SKÖNT. Ibland behöver man det, det här var en sån helg, en helg där vänner måste prioriteras. Nu lät det som ett försvarstal, vilket det inte är, hehe. Klart man ska va ledig! Hur mycket jag än älskar att jobba så är en ledig helg guld. Nästa lediga helg på hemmaplan är nämligen inte förens 12-13 juli (!). Många roliga helger väntar framöver, varav två utomlands (förhoppningsvis), så det känns extra fint att vara hemma just nu och njuta. Ska strax möta upp bästa tjejen och gå på bodypump, sen blir det lunch, mys med Ester och examensfest ikväll. Bra, bättre, bäst helg. 

Just nu är saker och ting så nära, men så långt bort. Saker som jag för ett par år sedan var omöjliga kan jag idag nosa på, nästan räcka ut handen och nå med fingertopparna. Att känna att man har avancerat framåt, kan vara den bästa känslan. Men att känna att hur mycket man än kämpar så når man liksom aldrig den slutgiltiga mållinjen. Det tar så mycket på psyket, det förtär och bryter ner mig inombords. Men samtidigt så kan jag inte ge upp, inte ge upp nu när jag kämpat mig spikrakt uppåt mot det jag vill nå. Att inte veta är något av det värsta som finns, jag vill veta nu nu nu och kunna blicka framåt. Vägen framför mig just nu är så otroligt dimmig, det finns flera olika alternativa utvägar. Några lite bättre, någon riktigt bra, några lite sämre. Jag vill så mycket men kan inte påverka i den grad jag önskar. 

Räkmacka på bryggan, glass på klipporna och vin på altanen med nära och kära. Har spenderat min lediga helg på Bästkusten med dem jag tycker mest om ♥ Ser tillbaka på maj månad och inser att maj var bra, mycket bra. Barcelona, vänner, sol, Västkusten, grillkvällar. Perfekt uppstart inför sommaren som kan bli riktigt, riktigt bra, kanske rent av bäst.  

Jag har funderat en del under Barcelonaresan  (det blev några timmar på egen hand, flygresan/alla transfersträckor och när kusinen har jobbat). Hittat ett lugn. Klyschigt, ja, men sant. Har försökt att uppskatta det jag har och de möjligheter livet faktiskt erbjuder. Tänka positivt och framåt, inte tvärtom. Jag åkte hem från Barcelona och kände mig glad. Jag åkte hem utan ångest (avskyr att åka hem från semester, det värsta jag vet) och den tacksamheten och värmen jag kände när jag vid 03:00 på lördagsmorgonen satte nyckeln i min dörr ska jag försaka att minnas de dagar jag är otacksam och missnöjd. Jag kom hem till ett hem, mitt hem, mitt egna hem. En lägenhet jag älskar och trivs i. Jag var så sinnesjukt trött, låg energinivå, en aning solsting/frossa. Solen började gå upp och min lägenhet kändes vackrare än någonsin. En känsla av välbehag, trygghet och stabilitet. Genuint lycklig inombords, ja det var vad jag var då - och är.

Helt fantastiskt skönt att vara ledig! Det tar ett par dagar, sen kommer man in i semestermode. Jag har varit ledig exakt en hel vecka. En hel vecka, när hände det senast? En vecka utan måsten. Vi pratar bra många år sedan. Att i måndags sätta sig på ett plan ner till Medelhavet och checka in hos min kusin var s å  h i m l a  s k ö n t. Jag har sett turist-Barca och riktiga-Barca (privat guide är minsann inte så fel), shoppat, promenerat runt i staden, varit på stranden och ätit massor av färsk frukt, druckit mojitos, hängt på Starbucks och tagit in på hotell bara-för-att-jag-kan-och-vill (hotellfrukosten lockade). Halva tiden hos min kusin, halva på hotell. Barcelona har bjudit på moln, dimma, regn, åska, storm och sol. Kändes lagom surt att inte pricka in en solig vecka, hehe. MEN, jag är SÅ NÖJD. 

Idag vaknade jag, efter en p e r f e k t helg med nära och kära, av ett sms "jag fick lägenheten!!!!!". Alla flyttar från stan, men min underbara Frida flyttar äntligen tillbaka efter 2 år på villovägar. Det här är lycka, riktig genuin lycka. NU ska jag dricka upp min smoothie och mitt kaffe, sen träna träna träna. Den här veckan ligger rätt mycket fokus på jobb, men vad gör det när man har bästa jobbet?