Alexandra

Just nu är saker och ting så nära, men så långt bort. Saker som jag för ett par år sedan var omöjliga kan jag idag nosa på, nästan räcka ut handen och nå med fingertopparna. Att känna att man har avancerat framåt, kan vara den bästa känslan. Men att känna att hur mycket man än kämpar så når man liksom aldrig den slutgiltiga mållinjen. Det tar så mycket på psyket, det förtär och bryter ner mig inombords. Men samtidigt så kan jag inte ge upp, inte ge upp nu när jag kämpat mig spikrakt uppåt mot det jag vill nå. Att inte veta är något av det värsta som finns, jag vill veta nu nu nu och kunna blicka framåt. Vägen framför mig just nu är så otroligt dimmig, det finns flera olika alternativa utvägar. Några lite bättre, någon riktigt bra, några lite sämre. Jag vill så mycket men kan inte påverka i den grad jag önskar.