Alexandra

Nu sitter jag här igen, en fredag i slutet mars, med datorn i knät och blickar ut genom fönstret. Snart är vi där igen, s o m m a r e n väntar runt hörnet, slutspurten kvar. Äntligen. Just nu har jag tusen bollar i luften, självförvållat, till viss del. Men jag är glad, väldigt glad, och ser positivt på den kommande tiden. Jag har en filosofisk tanke om att i år finna ett lugn, en balans, att kunna acceptera och bara vara. Tanken är fin och den driver mig framåt, framåt till att jobba ännu hårdare för att sedan kunna skörda det jag sått, men jag vet att det innerst inne bara är en vision, jag tycker om att ha mycket omkring mig. Men att 2015 ska bli mitt år, det vet jag. 

För sisådär drygt två veckor sedan dök tjänsten med stort T upp, en sån där tjänst som man de senaste åren tilllsammans med sin kompanjon har gått runt och drömt om, "alltså, det vore så himla kul att få göra nåt sånt....i framtiden, när man är äldre och duktigare. Tänk om!". Jag sökte tjänsten, blev kallad på en intervju och sedan en evig väntan... Ni vet nervositeten och ångesten som växer fram när man är vill något så himla mycket men inte kan hantera det? Det är liksom för stort. Precis så var det. HELT GALET att man kan bli så psykiskt instabil pga ett jobb. Men vet ni vad? Jag fick tjänsten! Herre Gud. Jag ska vara med och starta upp en helt ny verksamhet från grunden, en verksamhet som idag inte finns skall byggas upp och drivas.

I måndags lämnade jag in min formella uppsägan. Att säga upp mig från arbetet jag älskat så himla mycket från dag ett var inte något jag trodde skulle ske, någonsin. Man säger inte upp sig från bästa jobbet i första taget, men saker förändras. Att i höstas bli anställd på jobbet jag kämpat så hårt för de senaste åren var stort, jättestort, verkligen en milstolpe. Men att släppa tryggheten, tacka för sig och gå därifrån med fanan i topp är ta mig tusan ännu större. Jag är stolt över mig själv, idag vågar jag till och med yttra ordet kompetent, för det är jag, annars skulle jag inte vara där jag är idag och hade definitivt inte fått den här tjänsten. 

Det bästa av allt är att jag inte gör det här ensam. Jag tar med mig världens bästa kollega och tillsammans börjar vi om på nytt. Dreamteam forever. Kunde inte vara lyckligare just nu.