Jag hatar att jag älskar dig så.
Det har hänt så himla mycket det senaste året. Det är inte samma Alexandra som sitter här och skriver som för 12 månader sedan. För precis ett år sedan hade jag bara en sak i huvudet: London. Jag var förväntansfull och nervös, det var ett stort steg att flytta utomlands. Att säga hejdå till familj och vänner, lämna det trygga boet och ta steget ut i det okända. Bo inneboende hos en familj, prata engelska hela dagarna, bygga upp en ny vänskapskrets. Börja om från noll. Men samtidigt var det precis vad jag ville. Jag är så glad att jag tog tag i min dröm och gjorde den till verklighet. London, en stad full av äventyr och möjligheter. Världens bästa stad.
Jag åkte iväg som en osäker 19-åring och kom hem som en självständig person med ett större självförtroende, bättre självkänsla, och framför allt, som en tryggare person. Jag kan faktiskt sitta här och skriva en hel lista på saker som jag har blivit bättre på/sidor jag har utvecklat under det senaste året. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Med mig hem i bagaget har jag även fantastiska vänner, minnen för livet och en upplevelse utan dess like.
Det jobbigaste med utlandsvistelsen var helt klart att åka hem. Sista dagen i London spelas upp på repeat i mitt huvud, varje dag. Att packa ihop sitt liv, alla avsked, sista promenaden i parken, sista taxiresan, gå in på Heathrow med en enkelbiljett i handen... Att komma hem till Sverige, där allt ser precis likadant ut som när man lämnade det och där människor står kvar och stampar på samma plats som för ett år sedan, kändes mindre kul. Att komma hem utan att egentligen veta vilka som fortfarande räknas som sina "riktiga" vänner och inse att man faktiskt har vuxit ifrån en del. Att komma hem till två boenden, skilda föräldrar och nya familjekonstellationer var minst sagt en udda upplevelse. Men jag har haft en väldigt rolig sommar. Kanske var det precis det här som behövde ske.
Jag har fortfarande bara en sak i huvudet: London. När ses vi igen?
Jag åkte iväg som en osäker 19-åring och kom hem som en självständig person med ett större självförtroende, bättre självkänsla, och framför allt, som en tryggare person. Jag kan faktiskt sitta här och skriva en hel lista på saker som jag har blivit bättre på/sidor jag har utvecklat under det senaste året. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Med mig hem i bagaget har jag även fantastiska vänner, minnen för livet och en upplevelse utan dess like.
Det jobbigaste med utlandsvistelsen var helt klart att åka hem. Sista dagen i London spelas upp på repeat i mitt huvud, varje dag. Att packa ihop sitt liv, alla avsked, sista promenaden i parken, sista taxiresan, gå in på Heathrow med en enkelbiljett i handen... Att komma hem till Sverige, där allt ser precis likadant ut som när man lämnade det och där människor står kvar och stampar på samma plats som för ett år sedan, kändes mindre kul. Att komma hem utan att egentligen veta vilka som fortfarande räknas som sina "riktiga" vänner och inse att man faktiskt har vuxit ifrån en del. Att komma hem till två boenden, skilda föräldrar och nya familjekonstellationer var minst sagt en udda upplevelse. Men jag har haft en väldigt rolig sommar. Kanske var det precis det här som behövde ske.
Jag har fortfarande bara en sak i huvudet: London. När ses vi igen?
Kommentarer
Trackback
