Alexandra

Ett halvår går fortare än vad man tror. Nyss vad det juni och högsommar, idag januari och snön faller ner utanför fönstret. Vi är där nu, 2016. Jag har så himla många gånger tänkt att starta upp den här bloggen igen, börja skriva. Jag mår så bra att skriva. Men tanken förblir en tanke, gång på gång. En känsla av stolthet sprider sig dock i krppen varje gång jag bläddrar igenom arkivet. Det är så himla lätt att glömma och förkasta saker man gjort och åstadkommit, man ångar på och missar nuet. 


Nu, maj 2016:

Det är en sen natt i maj, jag borde sova. Ett helt år har nästan gått. Ett år med så himla mycket känslor, bra och dåliga. Drömjobbet är fortfarandet mitt, är ofantligt stolt över den verksamhet vi har byggt upp och nu driver tillsammans. Dreamteamet är intakt. Jag har sållat bland vänner. Köpt min nya, fina, älskade bil. Jag har dejtat, dejtat och dejtat. Haft ett kortare förhållande. Dumpat. Gått vidare. Dejtat igen. Fantastisk semester i Turkiet i höstas, skålade in 2016 på Piccadilly Circus med min bästa vän, 25-årsdagen firades på underbara Rhodos. Alltid i rörelse, vilket jag älskar. Längtar redan till nästa resa. Sommaren väntar runt hörnet. Allt skulle kunna vara så himla, himla bra. Men hur vet man om det är bra eller om det bara är en illusion?