There was just no way to know, what was real and what was show.

Den här veckan har varit upp och ner, bokstavligt talat, på alla emotionella plan.

Något som skulle vara en lugn arbetsvecka resulterade i 55-ish timmar på jobbet. I måndags blev jag introducerad på mitt nya arbete, vilket känns både givande och utmanande. Har hoppat in och arbetat flera extra pass på mitt vanliga ställe utöver dem som var bokade, styrt upp, fixat, rett ut, ordnat. Nu när man börjar bli gammal i gemet och har jobbat mellan 50-120% sen början på året har man stenkoll på alla detaljer. Man är inte, och har aldrig varit heller för den delen, någon vikarie som kommer in och arbetar ett pass här och där enbart för pengarna. Man är en i teamet, man arbetar för att göra skillnad, man är en ordinarie personal. Tryggt för brukarna, anhöriga, mig. En trygghet som resulterar i att man trivs och växer/utvecklas i sin yrkesroll och utför ett ännu bättre arbete. Den här veckan har vi nog alla känt en större kärlek och passion till jobbet jämfört med tidigare, jag skulle kunna offra precis vad som helst för de här människorna.

Jag vet att jag talar i tungor, men att berätta vore tjänstefel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0