They tell us everything's alright and we just go along. How can we fall asleep at night? When something's clearly wrong.

Jag tror att jag har någon form av livs/identitetskris at the moment. Världen snurrar och jag vet varken in eller ut, på ett negativt sätt. Det här är inget som har kommit plötsligt, inte dumt tillfälligt påhitt, det har liksom vuxit fram. Alla dagar känns ganska så intetsägande, svarta. Men mer om det en annan gång. No need to worry. 

Imorse ringde alarmet 07:30. 11:15 tog jag mig upp ur sängen. Välkommen till min värld (och jag som häromveckan var orolig att jag blivit en morgonmänniska, haha). Strax innan 14 tog jag bussen till stadsbibblan. Träffade Linus, igen, på vägen dit. "Godmorgon", skönt med vänner som är lika sega som en själv och faktiskt, på allvar, tror att det är morgon. Checkade av plugg till 18-tiden, hem, vända, träna. Konditionspass på löpbandet och min kropp ville döda mig. Från 0 till 100 på en vecka, men ska det va så ska det va!

Idag skulle kunna tillhört en av de där tråkiga, långa, svarta dagarna som jag precis nämnde ovan. Har mest betat av en massa måsten och inte umgåtts med någon. Men nu kom jag på mig själv med att sitta och småle för mig själv, för det här har varit en bra dag och vet precis varför.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0