Alexandra

Idag hade vi den intressantaste föreläsningen någonsin tror jag - autism. Ni vet pirret i magen när man känner att något tilltalar en? När man sitter och lyssnar helt fascinerat, livrädd att missa ett enda ord? När man får en varm känsla inombords? De gånger man verkligen förstår. Så kände jag idag. Det är just såna här små bekräftelser som får mig att fortsätta plugga. Dessvärre var jag tvungen att gå efter halva föreläsningen, men det gjorde inte så mycket, mitt jobb är nämligen bäst, as you know. Att vara där lite extra tidigt, hänga med Tom, catcha up, slappna av, göra något man faktiskt är bra på, känna sig som en i gänget. Men nu ljög jag, inte bara känna sig som en i gänget, utan faktiskt VARA en i gänget. Team-känsla. Fasiken vad jag älskar mina kollegor, och de boende.

Förövrig har jag haft lite terapi i eftermiddag: ett par iPhone-fria timmar. Tom fick med sig min hem.. Likadana. Men vet ni? SÅ HIMLA SKÖNT DET VAR. Peace of mind. En ordentlig väckarklocka. Nu är ju inte jag den som uppdaterar Facebook femtioelva gånger per dag och Instagrammar var 10:e minut, men ändå.