Thinking out load.

 

De senaste månaderna har varit omtumlande. Jag har kämpat, hoppats, brutit ihop, tagit mig upp, fattat beslut, gråtit av förtvivlan, gråtit av lycka. Spenderat ofantligt mycket tid med fantastiska vänner och kollegor, kommit ännu närmare människor som jag trott redan stått mig nära. Jag har blivit lyft till skyarna av andra när jag själv inte har orkat resa mig. Planer som vi började smida i slutet på förra på förra året har gått i lås, rakt av.

Det senaste året, rent jobbmässigt, har varit en kamp i motvind, trots alla odds har jag hållt mig kvar, vägrat släppa taget, stått upp för mig själv och verksamheten. Mitt vikariat har blivit förlängt gång på gång, fantastisk känsla. Men plötsligt dök ett slutdatum upp, det skulle inte förlängas längre, det var slut - på riktigt slut, tjänsten skulle tillsättas. Dags att söka nya jobb, gå vidare. När allt var som bäst i somras rasade den grundpelare jag stått på i arbetslivet.

Jag har fightats med den här ångesten ett par månader, fightats med tanken på att behöva ge upp det jag älskar allra mest och börja om på noll någon annanstans. Men jag gav aldrig riktigt upp, jag kastade aldrig in handduken helt, jag slutade inte hoppas, jag slutade inte att kämpa. Jag sökte tjänsten, jag och 132 st andra, tjänsten som jag rent tekniskt redan haft sedan januari. En tjänst som jag formellt egentligen inte var behörig till. En evig väntan. Intervju, check. Inga konstigheter, den nailade jag. En evig väntan igen. Men så kom samtalet, samtalet jag väntat på i så många år, samtalet från min chef som erbjöd mig en fast tillsvidaretjänst på arbetsplatsen jag älskat från dag ett. Lycka, ren jävla skär lycka ända ut i fingertopparna. 

Att formulera mig skriftligt brukar inte vara några större problem, men det här inlägget har tagit mig nästan tre månader att skriva klart och publicera. Det är så ofattbart svårt att förklara hur mycket den här arbetsplatsen har betytt för mig rent känslomässigt de senaste åren, det är så himla mycket mer än bara ett arbete. Man vet när man har hittat rätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0