Väl spenderade timmar.

På väg hem från London förra veckan träffade jag en av de mest intressanta människorna jag någonsin mött. Jag var så icke svensk man kan bli och pratade bort hela flighten hem med en total främling som råkade sitta bredvid mig. 2 timmar har aldrig gått så fort och jag har inte heller haft så intressanta diskussioner med någon jag inte känner, någon som jag inte ens vet (visste) namnet på. Vi pratade om våra liv, våra drömmar, våra visioner, friktionen i samhället, kreativitet. Jag skäms nästan för att säga det, men jag vet mer om honom än vad jag vet om vissa av mina vänner, trots att jag inte känner honom. Jag kan inte sätta fingret på det, men det var så skönt att kunna öppna upp sig, prata om sådant man nästa aldrig pratar om högt, förlita sig på någon man vet att man aldrig mer kommer att träffa, aldrig någonsin. Det kändes så rätt, på alla punkter. Han var så intelligent, fick mig att tänka om (åtminstone vidare och bredare utan att för den delen tvinga på mig några åsikter), tro på min själv, våga. Han lämnade ett stort avtryck, på alla plan. Jag förstår att det här låter helt galet, och det är lite galet, det var den bästa flighten någonsin. Till och med luftgroparna och turbulensen kändes spännande. Väl på svensk mark önskade vi varandra ett bra liv och sa att vi kanske ses någon gång igen, sedan skildes åt precis som om ingenting hade hänt, som att flighten inte ens existerat. Det enda jag vet är att det kändes jävligt rätt, att han bor i London och det är han som har gjort det här. Simon heter han, föresten. Jag hann se hans pass i 2 sekunder och han mitt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0